bokhandlarn


Lämna en kommentar

Två biofilmer och en teater (baserade på böcker såklart)

MV5BMTAyMjQ3OTAxMzNeQTJeQWpwZ15BbWU4MDU0NzA1MzAx._V1_SX214_

Jag såg den äntligen i december efter att ha väntat några veckor. Tips: lova aldrig er pappa att gå och se den tillsammans när ni inte bor tillsammans och har grymt olika scheman. Tillslut fick vi ihop ett litet familjegäng av pappa, farmor, bror, jag och pojkvän. Åh vad glad jag var. Allt var så fint och filmen var så lång och tog liksom aldrig slut! Glad Emilie.

En anmärkning jag har som jag tyckte var synd var att de klippte bort scenen när Katniss hittar Haymitch’s gamla inspelning från hans hungerspel. När jag läste boken tänkte jag att ”detta vill jag så gärna se i filmen”. Men så blev det inte. Tyvärr. Man kan inte få allt. De omkring mig som inte läst böckerna klagar på slutet för att det var en cliff hanger men hey, read the books then. Hur ofta har man inte som bok-tok fått frustrera sig över alla dessa cliff-hangers?! Då kan gott dessa människor också göra det :)

 

 

 

 

hämta (1)

Jag tyckte boken var perfection. Det var då inte filmen. Nästan alla härliga encounters med galna diktatorer och världsledare var bortklippta och till råka på allt så kunde man inte höra någonting! Han pratade i någon dialekt och skulle låta som en gammal gammal gubbe. Texta tack? Fail när man hela tiden sitter och får viska ”vad sa han?” till sitt sällskap och svaret alltid blir ”ingen aning”.

Annars, Benny hade fått en helt annan karaktär, en kopia av Alex från Solsidan. Det hade väl vart okej om det inte vart så uppenbart att Felix Herngren (som spelar Alex från Solsidan) låg bakom filmatiseringen.

Filmen gav en massa skratt också, så helt pointless var den ju inte, men jag har mycket hellre minnet av boken kvar än minnet av filmen.

 

 

 

JRMBboken

Jag och mina kompisar bestämde oss för att gå på stadsteatern och kolla in ”Jag ringer mina bröder”. Har inte läst boken, men funderar verkligen på att göra det. Teatern var härlig med samtidigt väldigt allvarlig. Jag förstår inte hur en människas hemska handlingar kan få folk att generalisera så mycket som terror- och bombdåd gör. Jag förstår att personer som passar in på denna mall av misstänkta blir förstörda av detta tillslut och att vissa till och med börjar tro på det. Någon hört om självuppfyllande profetia? Någon? Well, you should.

Rekommenderar den varmt!


Lämna en kommentar

Film vs. Bok; Water for Elephants

Welcome to the third episode of Film vs. Bok där jag jämför filmen som är baserad på boken jag läst. Denna gång (cirka sjuttio år efter de andra inläggen) tänker jag ta mig an ”Water for Elephants” av Sara Gruen.

Tidigare inlägg: Sarahs nyckel | The help

43641

I denna historiska roman får vi följa vår Polish-American huvudperson Jacob Janokowski under den Amerikanska depressionen. Han strävar efter att bli veterinär men när en tragisk olycka sker precis under slutexamen tvingas han ge sig av långt hemifrån. På vägen möter han en kringresande cirkus och lyckas bli anställd som cirkusens veterinär. Denna nya tillvaro visar sig bli både hans räddning och ett brinnande helvete. Under sin tid på cirkusen träffar han två unga damer som kommer att förändra hans tillvaro; den unge cirkusstjärnan Marlena och elefanten Rosie, som till en början visar sig vara helt omöjlig att tämja men Jacob finner snabbt en väg att nå fram till henne. 

_ _ _ _ _ _ _

Jag såg trailern. Jag minns det än idag hur jag satt i min dorm (again i New York) och visste (har en ganska stark boknördsradar på den punkten) att denna kommande film helt klart var baserad på en bok. Tog inte lång tid att kolla upp och sant som det var sagt: den var baserad på en bok. Köpte den och slukade dess vackra språk, poetiska handling och superhäftiga bilder från 20-, 30- talets cirkusliv. Jag störtförälskades i denna historia. Men så kommer vi till filmen. Håller den måttet? Well… Ja jag tycker nog det – Men (alla säg det nu tillsammans) BOKEN VAR BÄTTRE

Några tankar om filmen:

* Filmen berättas, precis som i boken, från nittioplusåriga Jacobs PoV. Det vi ser är hans minnen och tankar kring hur hans liv än gång var på en av tidernas mest galna cirkusar och hur det är nu, ensam på ett ålderdomshem. I filmen har han dock redan smitit iväg till cirkusen i staden och allt återberättande blir liksom pang på. Om jag ska vara ärlig föredrar jag nog filmens nittioåriga Jacob framför bokens nittioåriga Jacob (det ursäktar dock inte det faktum att skådespelaren såg ut som en nybliven åttioåring istället för nittioplus)

* Detta är INTE en film som ska ha kända skådespelare! Don’t get me wrong både Robert Pattison och Reese Witherspoon var fullkomligt fenomenala i sina roller… Men det här är liksom en historia så poetisk och fin att jag inte hade velat känna igen skådespelarna bakom.

* Filmen följde bokens handling ganska plikttroget och skapade en rent av magisk miljö som gjorde mig helt kär och superfaschionerad av cirkushistorier (då helst från 20- till 50-talet)

* Marlenas bakgrundshistoria. Alltså varför? Varför ska alltid filmer hålla på och tvinga på oss att tro att man måste ha världens snyfthistoria för att folk ska känna medlidande. I boken har jag för mig att Marlena stack och inte klarade av livet hemma. I filmen är det åh så synd och orphan och snyft och gatan och världen går under och buuuhäääää. Hade det vart hennes historia i boken så hade jag accepterat det, men när Hollywood gör om bakgrundshistorier för att vi ska sitta och gråta, nej det är bara för mycket.

* Jag gillar att de hade med mycket polska. Men skulle det skada med lite översättning? Fast där håller jag inte med mig själv. Det är något mystiskt med att inte förstå vad Jacob säger SPOILER [till Rosie] och man blir som en av de andra cirkusmedlemmarna. Vad sjutton säger han liksom??

Detta har jag att säga som slutsats: LÄS BOKEN, sen ser du filmen och tar del av den grymt vackra miljön!


1 kommentar

Film vs Bok; The Help

Mitt i allt plugg fick jag lust att skriva lite. Okej, jag har åtta frågor att svara på. Tio sidor kvar att läsa. Typ fem artiklar att läsa. Med meeera med meeera. Men hey, let’s do some comparison shall we?

Boken jag läst heter ”The Help” (Niceville på svenska) och är skriven av Kathryn Stockett. Den handlar om den amerikanska södern på 60-talet, närmare bestämt Jackson, Mississippi. Yay, civil rights! Skeeter, en vit kvinna som nyss tagit examen från universitetet kommer hem och upptäcker att hennes gamla maid Constaintine inte längre är kvar hos dem, och ingen vill säga varför det är så. Aibileen, en afro-amerikansk kvinna och hjälpreda har tagit hand om vita barn i flera års tid och har inte modet nog att stå emot när hon behandlas orättvist. Hennes kompis Minny har ett hett temperament och lyckas bli sparkad titt som tätt för att hon talat tillbaka. Dessa tre kvinnors liv möts och tillsammans tänker de berätta den oskrivna historien om hur det är att vara maid i den amerikanska södern, ett uppdrag de vet kan vara rent sagt livshotande.

Jag minns hur boken stod där i bokhyllan på Borders i New York. Tittade på mig. Mitt år i USA som studerande var nästan slut och min pappa och syster hade kommit och hälsat på. Visste inte mycket om boken, bara att den tilltalade mig. Jag menar civil rights och amerikanska södern, looove it. Man blir så förbannat arg samtidigt som man förtrollas av författarens beskrivande skönhet. Det är något visst med sydstats-författare och deras berättarteknik. Det bästa var att det var en historia stark i sig som kan komma att betyda att filmen skulle försöka leva upp till dess ryckte. Well it did.

Några tankar om filmen:

* Filmen fick med smärtan, miljön, problematiken att stå för det man tror på. Jag kände att jag höll med precis lika mycket som jag höll med i boken.

* Det enda vore väl the antagonist Hilly. Lite väl som en seriefigursskurk skulle jag tro, men hey, rasistiska hemmafruar på 60-talet med respekterat rykte kanske håller på så?

* Skeeters mamma var också lite väl hollywoodändrad. Kommer helt ”ååh jag är en hemsk mamma som inte kan acceptera att du inte ser så kvinnlig ut men i slutet så är jag heeeelt förändrad”.

*”Miss Hilly… Eat. My. Shit.” Behöver jag säga mer?

Det här är en film som jag skulle kunna säga att boken inte är nödvändig att läsa (för dem som inte kan läsa, eller inte upptäckt the joy of it) för filmen fångar berättelsen på ett väldigt rättvist sätt. DOCK tycker jag däremot att du ska läsa boken också. För den är BRA. På engelska är den dock skriven på thick sydstatsdialekt och kan inte alls svara för hur den svenska översättningen är, men vill ni ha den riktiga upplevelsen tycker jag nog ni ska försöka er på den engelska. Tillslut märker man inte ens att boken inte är skriven på ”riksengelska”


4 kommentarer

Film vs bok; Sarahs nyckel

Welcome to the first episode of Film vs. Bok där jag jämför filmen som är basserad på boken jag nyss läst. Detta avsnitt kommer handla om boken ”Sarahs nyckel” och filmen ”Elle s’appelait Sarah” (Franska)

Boken är skriven av Tatiana De Rosnay och handlar kortfattat om förintelsen. Sarah är en liten judisk flicka som blir bortförd av den franska polisen. I ren desperation låser hon in sin lillebror i ett skåp för att skydda honom. Desperationen växer när hon inser att polisen inte har några som helst avsikter att låta henne och hennes föräldrar gå fria. Parrallellt handlar det om Julia Jarmond som är en amerikanska bosatt i Paris och ska snart få vittna 60-års dagen av Vel’d’Hiv (som razzian kom att kallas). På något sätt kommer hon i kontakt med Sarahs historia och blir helt besatt av att ta reda på vad som hände med henne, samt be om ursäkt.

Boken, som jag läste på svenska, var UNDERBAR! Jag hade nyss avslutat boktjuven som var superbra men hemsk. Visade sig att denna WW2 roman också är superbra och ÄNNU hemskare. Det enda jag egentligen hade problem med var the subplot mellan Julia och hennes make. Han var liksom skapad som en kliché make som är så pass duchebag att det blir lätt att skilja sig, men ändå så… snäll så att det tar en hel bok att komma fram till det. Detta var inte mycket blahaj om i filmen, tog bara några viktiga scener med. Me like.

Några tankar om filmen:

* Den följde bokens handling på ett respekterande sätt, som skrivet innan så fokusserade dem inte så mycket på Julia och Bertrands äktenskap vilket jag uppskattar då det var lite för mycket.

* Hur coolt är det inte att de blandade franska och engelska?! Denna bok involverar fransktalande och engelsktalande människor. Själv läste jag boken på svenska så jag vet inte riktigt hur de gjorde i originalet. Men filmen – åh så underbar. De verkligen tog till vara på att blanda språken på ett realistiskt sätt.

* Har MEGAPROBLEM med hur de presenterade Vel’D’Hiv. De sitter i redaktionen (jobbar på en tidning) precis som i boken. Men istället för att redaktören och en italienska läxar upp Julia om händelsen (hon var helt clueless) så gjorde dem Julia till någon slags expert som visste allt, och den italienska tjejen (som btw inte var italiensk i filem) en ”typisk ignorant tonåring som inte vet någonting som hon och redaktören kan himla ögonen mot”. Ursäkta?! Halva grejen som gjorde historien så underbar var just att Julia gick från helt ovetande, till chockad, till determined, till chockad igen, till acceptence. Blev inte alls samma sak när hon redan visste. Då blev det liksom mer ”okej, och varför intresserar det här dig nu om du alltid vetat?”

*En riktigt hemsk händelse i boken fick mig nästan att överväga om jag ville se filmen. Kan glatt säga att det blev ingen närbild på denna händelse utan snarare bara filmat på personerna som vittnar detta. Tack och lov!

Läs boken! Eller se filmen! Eller läs boken och se sedan filmen. Underbar upplevelse som verkligen talar till en. Och ja, det är en snyftare och en magen vrids ut och in. Men det är värt det.